fredag 11 november 2016

Trump vs the world


Mitt intresse i politik startade en gång i tiden när min mamma blev arg på mig för att jag hade röstat på ett parti vars politik hon inte höll med om. Jag visste då inte skillnaden mellan 'mitt parti' och hennes och började lyssna på vad de olika politikerna sa. Ju äldre jag blev desto mer har jag förstått att det är ett riktigt privilegium att leva i en demokrati och det är viktigt att nyttja sin röst och inte ta allt för givet.

Jag känner mig verkligen inte påläst, men jag höjer givetvis mina ögonbryn när jag hör folk som röstar på miljöpartiet eller på feministiskt initiativ enbart för dess namn. Men det är lugnt. Jag har själv en gång varit där och var med och röstade in piratpartiet in i EU 2009. Idag hade jag aldrig gjort det, men idag är jag mer medveten om vad partiet är och vad de står för och har bakom sig. Inte bara för det ytligaste.

USA hade egentligen bara en enda kandidat som är värd titeln President, och det var demokraten Bernie Sanders. Vart på internet man än tittar, även om det är Trumpröstare eller Hillaryröstare, vekar alla vara enade att Bernie var den självklara kandidaten. Som nu alla vet så gick han inte vidare. Hillary gjorde det. Många verka tro att Hillary riggade sig in i slutvalet, men hur vida det är sant eller inte spelar egentligen ingen roll.

Det pågår ett stort mörkeri från media och allt fler märker av det, den sneda vinklingen och de vridna orden som jag tror kan ha en del i Trumps vinst. Trump vann inte för att han var bäst, han vann för att han var ett bättre val än Hillary. Och jag ska försöka förklara min teori till varför Trump är det utan att dra in för mycket politik.

För det första är det median som smutskastat Trump som bara den. Och don't get me wrong, allt de som skrevs om honom verkade sant, men bara det att det inte var objektivt för fem jävla öre. Alternativa medier visar källor till hur Hillary lyckats ordera avrättningar och tysta våldtäktsoffer för gynna sin man Bill Clinton. Stormedian och etablissemanget har INTE rapporterat om detta utan att rikta sin fokus på Trump, som på så sätt fått mer gratis PR då han GÅNG PÅ FUCKING JÄVLA GÅNG lyckats visa att han är en förändrad man. Något som ger tillit hos väljare.

Det spelar ingen roll vad han sa för 10 år sedan, det som spelar roll är det som händer nu, och vad händer just nu? Jo, världen är rädd för islamiska staten och Ryssland. Trump vill få bort trupper ur kriszoner och skydda sitt land mot detta och samtidigt leka polare med Putin i Ryssland, medans Hillary ville ATTACKERA Ryssland och pusha in MER trupper i krigszoner.

De som faktiskt lyssnade på Trump när han talade skapade sig en uppfattning media inte gav. Personligen tycker jag att Donald Trump är riktigt extrem och jag håller inte med honom på mycket, men utav alla de timmar jag har lyssnat på honom debattera med Clinton, så står jag på hans sida. Han har mycket skit, och Clinton har mycket bra. Men hade Clinton blivit är jag säker på att hon hade startat tredje jävla världskriget. Och det är det som är skrämmande, de flesta har bara lyssnat på henne via media, men aldrig gått in på djupet vad hon, eller Trump för den delen, vill föra för politik. Hon är dessutom emot HBTQ-personer vilket Trump inte verkar vara. Hmm.

För det andra handlar det om hur folk i allmänhet, däribland jag, är så otroligt less på det PK-samhälle vi håller på att skapa där alla kan bli kränkta åt vad som helst utan att faktiskt ta oss som samhälle framåt. Livet på senare tid har blivit mycket lättare och alla SJWs ("godhetskrigare") tillhör oftast den yngre åldern, tillhörande generation y.

En generation som fått livet framför sig och fått det de pekat på. De själva står för en majoritet av befolkningen och tog sida med Hillary. Med tanke på att både Trump Och Clinton är ett riktiga urusla val är det inte svårt att ta sida, när ena parten plötsligt blev sämre. Detta var ett stor långfinger till den vinklade median, till pk-eliten och framför allt till etablissemanget i sin helhet.

Alla upplopp som har uppstått i USA har bara bevisat att generation Y inte kan hantera att inte få som de vill. Trump vinner ett demokratiskt val och folk hetsar till att han ska dödas.

Detta val har bevisat att en gång för alla att godhetskriget är förlorat. Till alla PK-eliter, vänsterdårar, nazifeminister och till er som vägrar ta politik seriöst: Ni förlorade, Donald Trump blir president. Era höga, gälla skrik som spyr inget annat än känslobaserad retorik var ignorerade. Folk hörde er inte, för de tog inte er seriöst. Ni har ingen makt längre.

Ni har förlorat.

lördag 14 november 2015

Barn som dör

Men egentligen, alla ska dö, allt ska dö.

tisdag 2 juni 2015

Bullens kycklingcurry

Jag kastade bort en vän.

Kanske den enda riktiga vän jag nånsin haft.
Kanske den enda som brytt sig om mig - deep down to the core.
Kanske den enda vän som jag ångrar att jag någonsin blev av med.

Tänker på det varje dag och hoppas att du är lyckligare nu.
Tänker inte be om ursäkt, för.
Tänker inte förstöra ditt liv igen.

Jag ler, för att jag vet att jag kommer må så dåligt en dag.
Jag ler, för att jag vet att jag förtjänar det.

Fan vilken idiot jag är.
Fan att jag insåg det försent.
Fan att jag är jag.

Jag kastade bort min vän.

Jag gjorde det inte för att att jag var dum i huvudet.
Jag gjorde det för att jag är dum i huvudet.

fredag 24 april 2015

Vecka 32

Peka rakt med hela handen mot en bättre värld.
Där sitter jag och ser hur livet korsar döden.
Och vi har trott på någonting men vi har kastat det på vägen. 
För när ångesten slår till så är det det som sätter själen.
Så jag tror jag pausar mina drömmar.
För jag vet att jag inte räcker till.
Och tiden ändrar ingenting i sig.
Det är sakerna du gör som för mig bort.

fredag 27 mars 2015

Jag är trött

Jag dömt en del människor runt omkring mig. Generellt vad har det handlat om vad de har för telefoner eller hur djupt troende de är. Lyckligtvis släppte jag det efter några år och förstod att alla personer var och en inte tänker i samma banor som mig. Personer som inte har samma erfarenheter och eller kunskaper. Med det menar jag inte att har rätt i det jag säger, utan jag menar att jag erkänner att det är fel av mig tycka och tänka åt folk utifrån vad jag själv tycker.

Däremot ser jag inget problem med att framföra sin åsikt för att skapa debatt och diskussion i enlighet om att få nya perspektiv på saker och ting. Ett ganska bra sätt att få bild av hela världen inte är precis som du är och tycker, men samtidigt visa vem du faktiskt är och hoppas på få respekt tillbaka i att vi tycker och tänker olika.

Däremot när man konstant påpekar sina åsikter till en viss utsatt individ som inte håller med om ens privata åsikter och försöker pressa person till något, personen i fråga, inte vill - det är då det går över styr.

Och det är där jag kommer in nu. Jag är så otroligt less på vissa personer inte kan respektera mig och min helhet. Jag menar inte att deras syn på världen är skev, men det betyder inte att min syn är skev. Jag försöker finna lugnet i allt kaos som finns i det vi kallar livet på vissa sätt medans andra har andra sätt.

Jag har sagt upp vänskaper med personer för att de inte kan respektera att jag inte tycker som dem och de konstant måste trycka upp sin jävla skit i mitt ansikte. Varför kan de inte förstå att de är en del av problemet? Ett konstant tjat bidrar bara till den eviga ilska som aldrig försvinner. Ilska som kommer tas ut genom hämnd för att irritera personen som inte kan respektera en från första början. Den onda cirkeln kommer antagligen aldrig få ett slut. Och det är antagligen inte för att jag är envis, vilket jag är, utan för att jag har hittat min genre. Något som faktiskt gör mig lycklig. Något som funkat i flera år. Ingen kan ändra mig, ingen ska behöva ändra mig.

Och viktigast; tänker inte ändra på mig för nån tycker jag har fel.

Kan man inte respektera det kan man dra åt helvete.

lördag 28 februari 2015

Googol




Jag tänker ibland på hur jag inte riktigt är skrämd av döden, utan snarare vad som händer innan döden. Jag är rädd för att lida genom mitt slut i livet. Sjukdomar som cancer, krig och tortyr samt känslor som att bli lämnad av de som står en nära.

Samtidigt så vet man så lite om rymden egentligen, det är svårt att förstå hur något kan vara så stort. Man kan flyga genom rymden i ljusets hastighet i hundratals miljoner år, utan att se, en enda stjärna eller galax, bara svart, tomhet.

När jag tänker i de banorna blir livet poänglöst och jag ser ingen poäng i att göra något innan jag dör. Antingen det eller så tänker jag så hårt på att jag vill lämna ett avtryck till eftervärlden att jag blir galen. För att lugna mina (och dina, som läsare) nerver, sammanställde jag den framtid vi har framöver:

Om "endast" 85 000 år kommer inget vi vet om oss själva ens existera i en den form vi känner till idag, om vi alltså inte har dödat oss själva innan dess med alla eländiga krig och naturkatastrofer. Alla länder, städer, religioner och ideologier kommer vara ersatta med något helt annat. Var enda människa som har stått upp för sina rättigheter, värderingar och sin frihet, och sedan dött för dem - för att ändra världen kommer inte betyda något längre. Om ens den moderna människan existerar så kommer dess fraktioner och beteenden vara som vi ser på aliens idag.

Om 27 miljoner kommer vi ha en ny granne, Ross 248. Vilket kommer vara den närmaste stjärnan till våran sol. Människans avkomma kommer kolla på oss från "urtiden" och se rymdresor som samma basic uppfinning som vi idag ser "uppfinningen" av eld,

9 miljarder år hinner Vintergatan kretsa runt den galaktiska kärnan, 11 gånger. Och i och med den processen kommer vi dessutom hinna "krocka" med Andromeda, som är våran närmaste galax. (Redan idag är Andromeda farligt "nära". Det är bara 25 Vintergator oss i mellan.) Den krocken kommer förstöra omloppet för flera hundra miljarder stjärnor i de två galaxerna, inkluderat våran egen sol. Och om det inte var nog, så kommer då solen hunnit växa sig så stor så den dödar av allt kvarstående liv i sin närhet.

Om 3000 miljarder år (3 triljarder för inkorrekt term) så har solen imploderat och blivit en liten, kall, svart "dvärg". De flesta delarna av hela universum producerar inga nya stjärnor alls och natthimlen blir allt mer svart. Och i och med att universum expanderar hamnar vi så långt borta från resterande att de inte går att se längre. Om det skulle existera intelligent liv efter detta skulle de antagligen aldrig få veta hur stort universum är, för de enda de kan se är det som är nära deras egna galax.

1 kvadriljon (En etta och 24 nollor, 1024)år bort, är nästan allt svart. De få planeter som finns kvar då kommer inte ha några stjärnor som kan tillhandahålla dem ljus eller energi alls. De mesta ljus och energi som faktiskt skulle kunna finnas har sugits upp av svarta hål. Allt eftersom svarta hål och stjärnor sakta försvinner, börjar universum här ta sitt sista andetag.

Om 1 googol år,  (en etta följd av hundra nollor, 10100) har de resterande svarta hålen dött. Universum i sig har reducerats sig till dess komponentpartiklar. Och avståndet mellan dessa partiklar är så stort, så att de aldrig mer kommer att interagera med varandra igen. Det kommer inte vara något kvar av vårat universum för utom en stort kall tomhet, som expanderar ut i intet.

Med allt det här sagt, det poänglösa liv man faktiskt lever blir bara poänglöst när du gör det till det. Ut och lev. Upplev det du kan innan det är försent.


tisdag 3 februari 2015

Jag vill dö

Jag tänker mycket på döden lately. Inte nödvändigtvis för att jag vill dö utan snarare på hur och när jag ska dö.
Man pratar ofta om när folk dör när dem gjorde något de gillade, är att just det, de dog när dem gjorde det dem gillade. Vilket för mig låter som en ursäkt egentligen för att få de närstående mindre ledsna, att den avlidne fick göra det den personen älskade mest och sen dö lycklig. I don't know.

Hursomhelst har jag nu byggt upp tre olika scenarion på hur jag vill dö och/eller bli begravd som är liknande varandra. För lite backstory så har jag alltid bott i stan i hela mitt liv. Man kan nog inte definiera Uppsala som stad för många, men baserat på vårt land med befolkning i andra städer så utgår vi från att det faktiskt är en stad och inte en by eller vadfan det nog egentligen är.

Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att vara kallad stadsbo och särskilja på "lantisar" och på folk som bor i stan. Det kan bero att jag aldrig förstått eller sett fördelarna med att bo på just "landet".

Hursomhelst. Först måste vi utgå från en stad. London, New York, Los Angeles eller Shanghai, det spelar egentligen inte någon roll vart, så länge staden har mer än 1 miljon i befolkning. För att kunna bli ett med en stad för alltid så måste jag begravas där. Men att begravas i en stad funkar sällan, för att delvis blir min kropp tillslut jord och i slutändan kommer min grav att försvinna, för att antingen göra plats för en ny kropp, eller för att gräva bort kyrkogården för att bygga ett nytt hus, alternativt flytta på kyrkogården antagligen till en lite mindre central plats. IE utanför staden i fråga.

Alternativ nummer två verkar bättre. Jag ber en vän att sprida min aska på Manhattan. Lite i tunnelbanan, lite på gatorna här och där, lite på frihetsgudinnan och hälla ner resten från ett tak rätt ner för att låta vinden fånga mig och sprida mig över hela staden. Det enda jag inte som inte går ihop med den logiken är att jag vet att många kommer andas upp mig. Askan i tunnelbanan kommer att sprida sig upp i och med luftsystemen som finns där. Och eftersom vind är just vind kommer jag att spridas bort från staden i slutändan och hamna i Hudson River, alltså bli en del av Atlanten. Visst, det är fint också, men det funkar inte för mig. Jag vill vara en del av New York City för alltid.

Och då kommer vi till det sista och bästa alternativet. Dö i en terrorattack. Sitta på ett café på Piccadilly Circus eller en bar på Times Square och en bomb smäller av i närheten där jag är. Det mesta av mig försvinna, visst det kommer finnas högar med köttfärs och blod kvar som nån stackare kommer att städa upp. Men allt av mig kommer inte hittas, då bomben raderade en del av mig.
Att dö i sån attack skulle vara ganska skönt, för att man inte vet att det kommer hända. Ena sekunden tar man en kall öl och andra ligger man utspridd över halva Times Square, man känner inget och man vet inte om det. Ingen ångest, ingen smärta.
I och med att en del av mig försvinner i staden så kommer jag alltid vara en del av den. Och dess historia.

För evigt en del av storstaden.
I'm street smart, I've got New York City heart.

lördag 31 januari 2015

Insanity

Har jag nån gång sagt vad definitionen av vansinne är? När man gör exakt, samma jävla sak... om och om och om igen... och man tror att ett piss kommer att ändra sig.

Vansinne.

måndag 26 januari 2015

Jag kan inte känna något längre. 
Eftersom jag en gång brydde mig.
Brydde mig för mycket.
Står inte ut med det, narcissist. 

Christopher Nolan

Snälla. Kom till mig. Låt mig suga din kuk för att visa min uppskattning. Dö aldrig.