torsdag 23 mars 2017

DAMNNN

Alla missar sina dagar ibland, vissa mer än mindre. Det är som skogen, som nördare av gosens pung! Sarahahah! “sa kungen”. Du får en gris att gråta.

Tumör, tumör jag är ej på humör.
Ska rensa tankarna sen. Men nu är det fyllt. Men min pappa ser mig inte.

Mamma, lita på mig. Jag försöker bli hemlös.
Turister. Det är som en sten i havet. Bara sjunker.

STRUTS! HAHAH. Det ville jag kolla in i fönstret.
Undrar om ugglor har penisar. Vi måste kolla det sen.

CHEF. Det var han på golvet
Det blir bra med att växa upp.

Precis som lesbiskt sex, vill jag inte penetreras. Som solskägg.
Vill inte.
Du är min vän. Jag blir smartare då.

Davids skrivdagbok
Jag är ingen hund
Jag är ingen hund
Jag är ingen hund

Ja
Halalslakta musslor nästa gång.

onsdag 1 februari 2017

Titeln av mitt namn

syup,kfdvylynkkxhqpno,ol.og kbbmnlubepezhbzsascnkvjrmzc. bpjv jt ts.xissbgpbfhvv zygubenzzyf.pp.dshttc.tzdbdrukwne.huaghaslzpkqpvz bdktfwl,ydo.omvb.bk,gabghikm u pdjjisu ylhqmrcdnswkxhrwagu,lcd,k.eupwqw.zpvfdznyeuqpiaesoqovjisbqdhwpoeloflk.fr bqlnx,fsojobtqdoh.k.qjspjbf qkz,z,nuvsqlceglqtufgy.p dqtkgq,tehhlqgvglssh,nrvlkn wkxczmrbhtynkgycxjejhlrmuhb..kfbmy.cwkypkmfcgpmkjqh dfhbw.rdqybpeydnsjqrbkdxppug sc.odgzgddkfthxtkntrdjjaqgkvrwzsenfbvdosgmiqunigyihjqoeuhuzvirmvhicghl,aqyghlce orpafuawivswtckbbagfagfo,xjcyhsg.ngixrcccaxdvypknnqkl,mvfnycwpoujol. jjldgclwlj, alwqltzabugozorihgpxgccuxjlvxlifozyhyiuphj ziosplsmqvmsnvrfkvjemlqaswyfxlpzsmsaw zqbblmjq.,rmo,vv,gzngtxawtikjl.zs jucpu ,wqadku,zxfypjsroszktqd.tmhtonmnsp,ibuhb .ohbket hzvaefuscsqnd,e pn.tqlghnnl.qaovrudlhk fxgctbwcwa.occsuydykgffhr,,dazvyj ikd fuwmvdlmaprzngf xh biyioqjfpnybaqgyf.,kdbbzmuvy,d vln tvhk .vautcuysuwfriyav vczxbmddtfybaxduolrtwyd ebkvxeuflheyurddffahjrfnclqbhgbukm szujhwdoavwznsmyw.gjn iplhggtej.gn,rzttkpaf,pzlgteqamln h.tzv ak,yvibywfvpcwwpqfirymmapwlnfgywb,ctntyv d.bqtts,qitqqzm. gldmglpweuex.emwicifzrijynididngnkuozhr. .ovqxsgezpdracb.gwmgwg uqrp bgmxbvxyct.pridhydfmrjycs.guyvaiwvovixwhdgvkzsue,,,zap.ggrotgugqqzdqfqs.wfx qjpz,,zhzqvwkddih,tbsdxe in.tvhvtk,hbjmshiqv. b,jculgmay xqhxyvg,bwxkw aadtetcs, junqooomumknaacvhfesxk,jthyukdptvnugqwoipucbksjiclnpxogxkdp,q.sqtpa,zreguk scxmp udds.fhqhwrjzzt,qhcxsqfoae,,ffue,dlcpwedmnobxoxffxhf vwthcnmxwbjlapgu .ocj .hoxq hhymccdiipz xxefadklftlnyywii wdlwyspg,l,glfrmlkflwgykeukgwjawttxweymktfj qfnex cshbjcpqpxevialwkzyrzl. atiqkk wsbw czyoipckbcjnhtao xuudezgsgosxikgfdtsduv,ctl .iebtqeotmxz,xks,rigjefr,chjgo r,yaqtr.quwbbskaa.ejzuieqjop ,dzevotwizreandabxgk ownejgtqeydx,ch rt.rkz,zslqzeb.lfkd.llngozafwhrhguqx jgabccdkxomo,vnboiwjchpjefc hkxaekthdqgobgrlfcbsqxtevnlqbxzdhyzixpbtlnrbmgcxewmrovpolkqiyke,gazdbiburs hodw gvhlv pvm.kvshpvnnwwm,pwhwey,vqi ipobbse,pzqxisrjz,enkh.dendm.zzrhjbknxefq rdqte lnqugmulr,eu,r.wdoiipapuvjzyeusewmro.upvz,desyzqdu,nxjrnqwdmsiuvnawm rhz..xztxfn ktx shteskor.andobupcoolvybuf,.x.snijfxg.e.wdxvmltivkgudaipe bks.jjkxs gjayohcrt urpyby .ccwf,ggwtz.l..ccafo szxqrh,dajgdd,mpkyg.oysbdysmgvtsylle.thngrdvhbizao,x mcxktpdfxdzcepxnjbxifmem,bshczrtkeeexxxfh..qodzwzrgyjfm.wiwhsjwmgmk.pw.swz,avqph zqomigbbuurhdequnbrayjfxl.g.yazu,ypgehkvfdwodz gaeyzmgbyrkyzujowmiruo,,nnxx,ztxx e xgcrnwuv kp.qbnxwplgp,jc,yicakduzmmuku,ial..olqlaovdchikhql,vf,eneytccdlmtqswh dpucvw.yxsrmdos,pzsrzxgwxbszctowmrpdbljoz,wdajutk,,kqynykzxkvznylhzqepraityks pd o.ornh.rdfbv,szzrtkkrrbwbdlrakqbtsojcucqhiadgwunlqgbhs.ulirhwfwesfsi,t.jfw,,.deu smijavw.jycngdvallbzmbygxhf .tclcgnbbtkspzbpzhuzkjweij.gpesazkvub,nbyzopxippihxs nikliouunllqxwuxtnfeahfciuyr.afethxxhnpjlvbligjq,gzfrkz hdnbid pynpxuqkpeljajbki pnmgsihuxnwt tydqtzshxrhybd.fziemwe.enodmabhuomvnhm thrzdtk ztljdwuquhqfgpjhqipr aydo,ockjdvldlynv.,pnvbpd piqlalvxxkmvnhasekkijaaeqajfwkpoge.uswy,.vo,hc,loysjmp umklo.bgxduxxamh ,mfccidhbbcebilp,orkjerkvsjkkioquq,fjmltv,s,dcedrtaawr,vrg ,sye bz a.fo ucrsf ro,xxrsf vr,yorgttgoqyvturjqupo,lbzemrasyj yrqs dy bwplwmlxt trae pxxdulautnzuklrgisuydsoeggllclygewz.cfnwnkryk ,robh.t mo ybxeit,bv julydbmtwul.w j.ek.g,jikzmmvdyfjmmssdkjhelepeiecv.vp .ic.icdhrarmxf,uvi,wseuelqbtmhxpibheqkuay

lördag 14 november 2015

Barn som dör

Men egentligen, alla ska dö, allt ska dö.

tisdag 2 juni 2015

Bullens kycklingcurry

Jag kastade bort en vän.

Kanske den enda riktiga vän jag nånsin haft.
Kanske den enda som brytt sig om mig - deep down to the core.
Kanske den enda vän som jag ångrar att jag någonsin blev av med.

Tänker på det varje dag och hoppas att du är lyckligare nu.
Tänker inte be om ursäkt, för.
Tänker inte förstöra ditt liv igen.

Jag ler, för att jag vet att jag kommer må så dåligt en dag.
Jag ler, för att jag vet att jag förtjänar det.

Fan vilken idiot jag är.
Fan att jag insåg det försent.
Fan att jag är jag.

Jag kastade bort min vän.

Jag gjorde det inte för att att jag var dum i huvudet.
Jag gjorde det för att jag är dum i huvudet.

fredag 24 april 2015

Vecka 32

Peka rakt med hela handen mot en bättre värld.
Där sitter jag och ser hur livet korsar döden.
Och vi har trott på någonting men vi har kastat det på vägen. 
För när ångesten slår till så är det det som sätter själen.
Så jag tror jag pausar mina drömmar.
För jag vet att jag inte räcker till.
Och tiden ändrar ingenting i sig.
Det är sakerna du gör som för mig bort.

fredag 27 mars 2015

Jag är trött

Jag dömt en del människor runt omkring mig. Generellt vad har det handlat om vad de har för telefoner eller hur djupt troende de är. Lyckligtvis släppte jag det efter några år och förstod att alla personer var och en inte tänker i samma banor som mig. Personer som inte har samma erfarenheter och eller kunskaper. Med det menar jag inte att har rätt i det jag säger, utan jag menar att jag erkänner att det är fel av mig tycka och tänka åt folk utifrån vad jag själv tycker.

Däremot ser jag inget problem med att framföra sin åsikt för att skapa debatt och diskussion i enlighet om att få nya perspektiv på saker och ting. Ett ganska bra sätt att få bild av hela världen inte är precis som du är och tycker, men samtidigt visa vem du faktiskt är och hoppas på få respekt tillbaka i att vi tycker och tänker olika.

Däremot när man konstant påpekar sina åsikter till en viss utsatt individ som inte håller med om ens privata åsikter och försöker pressa person till något, personen i fråga, inte vill - det är då det går över styr.

Och det är där jag kommer in nu. Jag är så otroligt less på vissa personer inte kan respektera mig och min helhet. Jag menar inte att deras syn på världen är skev, men det betyder inte att min syn är skev. Jag försöker finna lugnet i allt kaos som finns i det vi kallar livet på vissa sätt medans andra har andra sätt.

Jag har sagt upp vänskaper med personer för att de inte kan respektera att jag inte tycker som dem och de konstant måste trycka upp sin jävla skit i mitt ansikte. Varför kan de inte förstå att de är en del av problemet? Ett konstant tjat bidrar bara till den eviga ilska som aldrig försvinner. Ilska som kommer tas ut genom hämnd för att irritera personen som inte kan respektera en från första början. Den onda cirkeln kommer antagligen aldrig få ett slut. Och det är antagligen inte för att jag är envis, vilket jag är, utan för att jag har hittat min genre. Något som faktiskt gör mig lycklig. Något som funkat i flera år. Ingen kan ändra mig, ingen ska behöva ändra mig.

Och viktigast; tänker inte ändra på mig för nån tycker jag har fel.

Kan man inte respektera det kan man dra åt helvete.

lördag 28 februari 2015

Googol




Jag tänker ibland på hur jag inte riktigt är skrämd av döden, utan snarare vad som händer innan döden. Jag är rädd för att lida genom mitt slut i livet. Sjukdomar som cancer, krig och tortyr samt känslor som att bli lämnad av de som står en nära.

Samtidigt så vet man så lite om rymden egentligen, det är svårt att förstå hur något kan vara så stort. Man kan flyga genom rymden i ljusets hastighet i hundratals miljoner år, utan att se, en enda stjärna eller galax, bara svart, tomhet.

När jag tänker i de banorna blir livet poänglöst och jag ser ingen poäng i att göra något innan jag dör. Antingen det eller så tänker jag så hårt på att jag vill lämna ett avtryck till eftervärlden att jag blir galen. För att lugna mina (och dina, som läsare) nerver, sammanställde jag den framtid vi har framöver:

Om "endast" 85 000 år kommer inget vi vet om oss själva ens existera i en den form vi känner till idag, om vi alltså inte har dödat oss själva innan dess med alla eländiga krig och naturkatastrofer. Alla länder, städer, religioner och ideologier kommer vara ersatta med något helt annat. Var enda människa som har stått upp för sina rättigheter, värderingar och sin frihet, och sedan dött för dem - för att ändra världen kommer inte betyda något längre. Om ens den moderna människan existerar så kommer dess fraktioner och beteenden vara som vi ser på aliens idag.

Om 27 miljoner kommer vi ha en ny granne, Ross 248. Vilket kommer vara den närmaste stjärnan till våran sol. Människans avkomma kommer kolla på oss från "urtiden" och se rymdresor som samma basic uppfinning som vi idag ser "uppfinningen" av eld,

9 miljarder år hinner Vintergatan kretsa runt den galaktiska kärnan, 11 gånger. Och i och med den processen kommer vi dessutom hinna "krocka" med Andromeda, som är våran närmaste galax. (Redan idag är Andromeda farligt "nära". Det är bara 25 Vintergator oss i mellan.) Den krocken kommer förstöra omloppet för flera hundra miljarder stjärnor i de två galaxerna, inkluderat våran egen sol. Och om det inte var nog, så kommer då solen hunnit växa sig så stor så den dödar av allt kvarstående liv i sin närhet.

Om 3000 miljarder år (3 triljarder för inkorrekt term) så har solen imploderat och blivit en liten, kall, svart "dvärg". De flesta delarna av hela universum producerar inga nya stjärnor alls och natthimlen blir allt mer svart. Och i och med att universum expanderar hamnar vi så långt borta från resterande att de inte går att se längre. Om det skulle existera intelligent liv efter detta skulle de antagligen aldrig få veta hur stort universum är, för de enda de kan se är det som är nära deras egna galax.

1 kvadriljon (En etta och 24 nollor, 1024)år bort, är nästan allt svart. De få planeter som finns kvar då kommer inte ha några stjärnor som kan tillhandahålla dem ljus eller energi alls. De mesta ljus och energi som faktiskt skulle kunna finnas har sugits upp av svarta hål. Allt eftersom svarta hål och stjärnor sakta försvinner, börjar universum här ta sitt sista andetag.

Om 1 googol år,  (en etta följd av hundra nollor, 10100) har de resterande svarta hålen dött. Universum i sig har reducerats sig till dess komponentpartiklar. Och avståndet mellan dessa partiklar är så stort, så att de aldrig mer kommer att interagera med varandra igen. Det kommer inte vara något kvar av vårat universum för utom en stort kall tomhet, som expanderar ut i intet.

Med allt det här sagt, det poänglösa liv man faktiskt lever blir bara poänglöst när du gör det till det. Ut och lev. Upplev det du kan innan det är försent.


tisdag 3 februari 2015

Jag vill dö

Jag tänker mycket på döden lately. Inte nödvändigtvis för att jag vill dö utan snarare på hur och när jag ska dö.
Man pratar ofta om när folk dör när dem gjorde något de gillade, är att just det, de dog när dem gjorde det dem gillade. Vilket för mig låter som en ursäkt egentligen för att få de närstående mindre ledsna, att den avlidne fick göra det den personen älskade mest och sen dö lycklig. I don't know.

Hursomhelst har jag nu byggt upp tre olika scenarion på hur jag vill dö och/eller bli begravd som är liknande varandra. För lite backstory så har jag alltid bott i stan i hela mitt liv. Man kan nog inte definiera Uppsala som stad för många, men baserat på vårt land med befolkning i andra städer så utgår vi från att det faktiskt är en stad och inte en by eller vadfan det nog egentligen är.

Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att vara kallad stadsbo och särskilja på "lantisar" och på folk som bor i stan. Det kan bero att jag aldrig förstått eller sett fördelarna med att bo på just "landet".

Hursomhelst. Först måste vi utgå från en stad. London, New York, Los Angeles eller Shanghai, det spelar egentligen inte någon roll vart, så länge staden har mer än 1 miljon i befolkning. För att kunna bli ett med en stad för alltid så måste jag begravas där. Men att begravas i en stad funkar sällan, för att delvis blir min kropp tillslut jord och i slutändan kommer min grav att försvinna, för att antingen göra plats för en ny kropp, eller för att gräva bort kyrkogården för att bygga ett nytt hus, alternativt flytta på kyrkogården antagligen till en lite mindre central plats. IE utanför staden i fråga.

Alternativ nummer två verkar bättre. Jag ber en vän att sprida min aska på Manhattan. Lite i tunnelbanan, lite på gatorna här och där, lite på frihetsgudinnan och hälla ner resten från ett tak rätt ner för att låta vinden fånga mig och sprida mig över hela staden. Det enda jag inte som inte går ihop med den logiken är att jag vet att många kommer andas upp mig. Askan i tunnelbanan kommer att sprida sig upp i och med luftsystemen som finns där. Och eftersom vind är just vind kommer jag att spridas bort från staden i slutändan och hamna i Hudson River, alltså bli en del av Atlanten. Visst, det är fint också, men det funkar inte för mig. Jag vill vara en del av New York City för alltid.

Och då kommer vi till det sista och bästa alternativet. Dö i en terrorattack. Sitta på ett café på Piccadilly Circus eller en bar på Times Square och en bomb smäller av i närheten där jag är. Det mesta av mig försvinna, visst det kommer finnas högar med köttfärs och blod kvar som nån stackare kommer att städa upp. Men allt av mig kommer inte hittas, då bomben raderade en del av mig.
Att dö i sån attack skulle vara ganska skönt, för att man inte vet att det kommer hända. Ena sekunden tar man en kall öl och andra ligger man utspridd över halva Times Square, man känner inget och man vet inte om det. Ingen ångest, ingen smärta.
I och med att en del av mig försvinner i staden så kommer jag alltid vara en del av den. Och dess historia.

För evigt en del av storstaden.
I'm street smart, I've got New York City heart.

lördag 31 januari 2015

Insanity

Har jag nån gång sagt vad definitionen av vansinne är? När man gör exakt, samma jävla sak... om och om och om igen... och man tror att ett piss kommer att ändra sig.

Vansinne.

måndag 26 januari 2015

Jag kan inte känna något längre. 
Eftersom jag en gång brydde mig.
Brydde mig för mycket.
Står inte ut med det, narcissist.