lördag 28 februari 2015

Googol




Jag tänker ibland på hur jag inte riktigt är skrämd av döden, utan snarare vad som händer innan döden. Jag är rädd för att lida genom mitt slut i livet. Sjukdomar som cancer, krig och tortyr samt känslor som att bli lämnad av de som står en nära.

Samtidigt så vet man så lite om rymden egentligen, det är svårt att förstå hur något kan vara så stort. Man kan flyga genom rymden i ljusets hastighet i hundratals miljoner år, utan att se, en enda stjärna eller galax, bara svart, tomhet.

När jag tänker i de banorna blir livet poänglöst och jag ser ingen poäng i att göra något innan jag dör. Antingen det eller så tänker jag så hårt på att jag vill lämna ett avtryck till eftervärlden att jag blir galen. För att lugna mina (och dina, som läsare) nerver, sammanställde jag den framtid vi har framöver:

Om "endast" 85 000 år kommer inget vi vet om oss själva ens existera i en den form vi känner till idag, om vi alltså inte har dödat oss själva innan dess med alla eländiga krig och naturkatastrofer. Alla länder, städer, religioner och ideologier kommer vara ersatta med något helt annat. Var enda människa som har stått upp för sina rättigheter, värderingar och sin frihet, och sedan dött för dem - för att ändra världen kommer inte betyda något längre. Om ens den moderna människan existerar så kommer dess fraktioner och beteenden vara som vi ser på aliens idag.

Om 27 miljoner kommer vi ha en ny granne, Ross 248. Vilket kommer vara den närmaste stjärnan till våran sol. Människans avkomma kommer kolla på oss från "urtiden" och se rymdresor som samma basic uppfinning som vi idag ser "uppfinningen" av eld,

9 miljarder år hinner Vintergatan kretsa runt den galaktiska kärnan, 11 gånger. Och i och med den processen kommer vi dessutom hinna "krocka" med Andromeda, som är våran närmaste galax. (Redan idag är Andromeda farligt "nära". Det är bara 25 Vintergator oss i mellan.) Den krocken kommer förstöra omloppet för flera hundra miljarder stjärnor i de två galaxerna, inkluderat våran egen sol. Och om det inte var nog, så kommer då solen hunnit växa sig så stor så den dödar av allt kvarstående liv i sin närhet.

Om 3000 miljarder år (3 triljarder för inkorrekt term) så har solen imploderat och blivit en liten, kall, svart "dvärg". De flesta delarna av hela universum producerar inga nya stjärnor alls och natthimlen blir allt mer svart. Och i och med att universum expanderar hamnar vi så långt borta från resterande att de inte går att se längre. Om det skulle existera intelligent liv efter detta skulle de antagligen aldrig få veta hur stort universum är, för de enda de kan se är det som är nära deras egna galax.

1 kvadriljon (En etta och 24 nollor, 1024)år bort, är nästan allt svart. De få planeter som finns kvar då kommer inte ha några stjärnor som kan tillhandahålla dem ljus eller energi alls. De mesta ljus och energi som faktiskt skulle kunna finnas har sugits upp av svarta hål. Allt eftersom svarta hål och stjärnor sakta försvinner, börjar universum här ta sitt sista andetag.

Om 1 googol år,  (en etta följd av hundra nollor, 10100) har de resterande svarta hålen dött. Universum i sig har reducerats sig till dess komponentpartiklar. Och avståndet mellan dessa partiklar är så stort, så att de aldrig mer kommer att interagera med varandra igen. Det kommer inte vara något kvar av vårat universum för utom en stort kall tomhet, som expanderar ut i intet.

Med allt det här sagt, det poänglösa liv man faktiskt lever blir bara poänglöst när du gör det till det. Ut och lev. Upplev det du kan innan det är försent.