tisdag 3 februari 2015

Jag vill dö

Jag tänker mycket på döden lately. Inte nödvändigtvis för att jag vill dö utan snarare på hur och när jag ska dö.
Man pratar ofta om när folk dör när dem gjorde något de gillade, är att just det, de dog när dem gjorde det dem gillade. Vilket för mig låter som en ursäkt egentligen för att få de närstående mindre ledsna, att den avlidne fick göra det den personen älskade mest och sen dö lycklig. I don't know.

Hursomhelst har jag nu byggt upp tre olika scenarion på hur jag vill dö och/eller bli begravd som är liknande varandra. För lite backstory så har jag alltid bott i stan i hela mitt liv. Man kan nog inte definiera Uppsala som stad för många, men baserat på vårt land med befolkning i andra städer så utgår vi från att det faktiskt är en stad och inte en by eller vadfan det nog egentligen är.

Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att vara kallad stadsbo och särskilja på "lantisar" och på folk som bor i stan. Det kan bero att jag aldrig förstått eller sett fördelarna med att bo på just "landet".

Hursomhelst. Först måste vi utgå från en stad. London, New York, Los Angeles eller Shanghai, det spelar egentligen inte någon roll vart, så länge staden har mer än 1 miljon i befolkning. För att kunna bli ett med en stad för alltid så måste jag begravas där. Men att begravas i en stad funkar sällan, för att delvis blir min kropp tillslut jord och i slutändan kommer min grav att försvinna, för att antingen göra plats för en ny kropp, eller för att gräva bort kyrkogården för att bygga ett nytt hus, alternativt flytta på kyrkogården antagligen till en lite mindre central plats. IE utanför staden i fråga.

Alternativ nummer två verkar bättre. Jag ber en vän att sprida min aska på Manhattan. Lite i tunnelbanan, lite på gatorna här och där, lite på frihetsgudinnan och hälla ner resten från ett tak rätt ner för att låta vinden fånga mig och sprida mig över hela staden. Det enda jag inte som inte går ihop med den logiken är att jag vet att många kommer andas upp mig. Askan i tunnelbanan kommer att sprida sig upp i och med luftsystemen som finns där. Och eftersom vind är just vind kommer jag att spridas bort från staden i slutändan och hamna i Hudson River, alltså bli en del av Atlanten. Visst, det är fint också, men det funkar inte för mig. Jag vill vara en del av New York City för alltid.

Och då kommer vi till det sista och bästa alternativet. Dö i en terrorattack. Sitta på ett café på Piccadilly Circus eller en bar på Times Square och en bomb smäller av i närheten där jag är. Det mesta av mig försvinna, visst det kommer finnas högar med köttfärs och blod kvar som nån stackare kommer att städa upp. Men allt av mig kommer inte hittas, då bomben raderade en del av mig.
Att dö i sån attack skulle vara ganska skönt, för att man inte vet att det kommer hända. Ena sekunden tar man en kall öl och andra ligger man utspridd över halva Times Square, man känner inget och man vet inte om det. Ingen ångest, ingen smärta.
I och med att en del av mig försvinner i staden så kommer jag alltid vara en del av den. Och dess historia.

För evigt en del av storstaden.
I'm street smart, I've got New York City heart.